Jag stannade hemma från Hälsomässan mest för att jag var lat (pendeltåg?!) , men samtidigt med tanken att då tjänar jag ju lite pengar. Bara inträdet kostar 130 spänn. Istället gick jag på stan och köpte världens finaste tröja från Bondelid, vit med stora knappar och stor krage, ett par skor, ett fotoalbum och en "invisible shield" till min iPhone som anländer vilken dag som helst. Ni kan ju sjävla fundera på vad det hela kan ha kostat.
Jag är väldigt glad för mina saker. Allting utom tröjan var planerade sen innan (nån gång i höst ska jag köpa...) men även den var ett kanonköp, jag impulshandlar sällan fel utan vet vad jag vill ha. Samtidigt känns det helt jävla sjukt detta handlande för att tala klarspråk. Allting vi gör går ut på att konsumera. Man existerar som konsument inte medborgare och verkar mer värdefull om man är köpstark. Lycka luras alla kunna tro gå att köpa, på samma sätt som en personlighet som givetvis sitter i din tröja och i din iPhone. Erkänn. Det är sorgligt och det är sorgligt att man inte kan värja sig bättre. I längden tror jag bara allt shoppande gör en mindre lycklig. När man inser att den där strävan efter ett lyckligare jag inte går att köpa och att man bara har blivit fattigare. Jag är glad för att jag har råd och visst är det kul med nya outfits. Men de förtjänar sin eftertanke.
Imorn ska det bli fantastiskt att ine göra något annat än att vara i stallet. Totalt icke-kapitalistiskt och konsumtionslöst. Visserligen ska vi boka vår resa till Bali på kvällen men det är åtminstonde en upplevelse större än en tröja.
